Det var nån som hade bråttom

(Här kommer förlossningsberättelsen så känsliga läsare varnas)

Fredag den 12/8 KLOCKAN 04.00 vaknade jag av värkar. Riktiga värkar å inte trökiga förvärkar som jag haft en hel del innan. Vid 5 gick jag ner, för jag kunde inte ligga kvar i sängen, plus att det kändes som om jag störde A som skulle upp till jobbet.

När As klocka ringde klockan 6 var det lite svårt att säga om det faktiskt dragit igång på riktigt eller om det bara lurades lite. För att det var riktiga värkar det kändes, men dem tog aldrig fart utan kom med glesa mellanrum. Men A ville inte chansa på att han kanske var i Mora när det var dax så han ringde till jobbet och sa att han skulle vara hemma. Jag försökte vila lite emellan värkarna som helt plötsligt ökade tiden emellan till en halvtimme. Vid halv åtta kom A på att vi inte packat någon BB väska så då roade vi oss med det en stund.


För att försöka hjälpa värkarbetet lite på traven klädde vi på oss och tog en promenad runt stan. Vi köpte lite fikabröd på Annas och tog med hem till As mormor. Och värkarna fortsatte men fortfarande bara en gång i kvarten ungefär, ibland med längre tid emellan. När klockan började närma sig lunchtid ringde jag till Falun för att kolla om de hade tid att kolla om det var igång på riktigt och konstatera åt vilket håll huvudet låg. För även om jag kände mig rätt lugn och var säker på att bebis fortfarande låg med huvudet ner, tänkte jag att jag undermedvetet bromsade mig själv eftersom jag inte var hundra. De hade tid, så vi lämnade K hos Stefan och åkte till förlossningen båda två inställda på att vi skulle bli hemskickade för att inget skulle ske än på ett tag. I Falun konstaterade de att huvudet var på rätt plats och desutom en bra bit ner i bäckenet. Dessutom hade jag öppnat mig tre centimeter, så de var iaf igång. Men värkarna ville inte öka sin intensitet den timmen som vi var uppkoplade till CTG.

Så istället för att vara kvar på förlossningen och vänta på att nått skulle hända eller chansa på att åka hem, gick vi ner på stan för att äta lunch. Vi hann knapt läma förlossningen innan värkarna blev tätare och när vi fick in vår lunch gjorde de både ondare och kom med ca fem minuters mellanrum. Så jag fick inte i mig så mkt lunch och stackars A fick kasta i sig sin. Sen var det bara att ta sig tillbaka till förlossningen.

På förlossningen fick vi samma BM som vi pratat med innan, Inger. En riktigt trevlig dam :)Jag fick TNS som hjälpte emot trycket i ryggen. När det blev för drygt fick jag lustgas oxå (jag har sagt det förr å jag säger de igen, det är trevligt att leva på 2000-talet ;D). Jag ville vara lite mer aktiv den här gången och eftersom blodtrycket tillät det så stod jag på knä lutad emot en saccosäck en stund, sen såg Inger å A till att jag ställde mig upp och hängde på en sån där gåstol för vuxna. Nånstans när jag stod upp måste jag ha varit öppen typ 7-8centimeter för då var jag färdig att gå hem =P Jag ställde nämligen inte om och tänkte att idag blir det barn utan var fortfarande inställd på att det skulle bli på lördagen nån gång. Så när värkarna tog i och lämnade bara nån minut emellan blev jag nästan förbannad för jag skulle ju aldrig orka 12 timmar med sånna värkar. Så jag bad om epidural. Den satte narkosläkaren klockrent klockan sju, 20 över sju skulle BM trycka i påfyllnadsdosen. Fast den dosen fick jag aldrig. För strax efter att narkosläkaren gått såg BM hinnorna, så hon sa att hon ville sticka hål på dem och berättade att när hon gjort det fanns de en chans att bebisen skulle komma med vattnet. När hon tog hål var det typ som en hollywood film, det var som om någon hällde ut en hink med vatten och så kom krystvärkarna. Och efter några krystningar kom 19.33 en 51cm lång och 3600g tung välskapt liten pojke :)


Välkommen Theodor Erik Ferdinand <3